Alla inlägg under mars 2012

Av Gunilla Olsson - 19 mars 2012 12:00

Jag har stundtals avundats demonstrationsviljan hos våra sydländska europeiska vänner. Jag har både vid besök i Paris, Milano och Rom haft turen att bevittna hur man går man ur huse för att visa sitt förakt för senaste parlamentariska beslutet fattat. Det kan vara allt från slöjdebatter till skatter, allt är skäl nog för hot om sprängning av beslutsfattande instanser.


Det finns något charmigt, exotiskt och nästan naivt över lusten att ut och gapa om beslut redan klubbade. Antagligen är det inte mycket mer effektfullt att gapa om det i en blogg men det ligger mig betydligt närmre till hands.


I Sverige hade vi ju också vår era av demonstrationer i fackföreningens linda. Numera skulle jag dock kalla det väldigt osvenskt. Det finns några högerextremistiska entusiaster som gör några försök, deras motståndare svarar då upp. Ibland gör Reclaim the street lite väsen av sig och kanske en syndikalist eller två vågar sig ut, men det blir sällan så mycket drag. Strejker förekommer ju även om de är sällsynta och då ofta relativt tysta och beskedliga.


Men det finns tydligen något som kan få även oss svenskar att engagera sig. Jag vet ärligt talat inte om jag ska skratta eller gråta. Det var det där med att välja sina strider.


 


År 2012 är tydligen kroppsbehåring vår hjärtefråga.

ANNONS
Av Gunilla Olsson - 19 mars 2012 09:09

Jag lovar SL. Den dagen det här är ursäkten för att jag får vänta på en buss kommer jag att göra det med ett glatt leende.


 

ANNONS
Av Gunilla Olsson - 16 mars 2012 08:31

Har vi inte alla haft en kompis som man under de så oklädsamma tonåren drogs till som en magnet, men egentligen helst ville undvika att stå för nära för att slippa jämföras med.


För mig var Ninni Bautista den tjejen. Hon lockade människor till sig med sådan självklarhet, skrattade så naturligt, var vacker som en dag och sjöng som en gudinna. Jag kunde avsky hur tafatt jag kände mig i sammanhanget, men det gick inte att lasta henne för. Hennes sympatiska sätt och inbjudande charm gjorde henne omöjlig att inte älska. Hon var som ett 4-färgstryck på högglansigt papper och jag kände mig som en hafsig skiss på en solkig servett brevid.


Det är inte lätt att tävla med stjärnglans. Tack och lov går åren och till motsats från tonåren kommer man att glädjas med andras framgångar, styrkor och kvaliteter. Och i en perfekt värld även med sina egna.


Idag kunde jag inte vara stoltare över att jag tidigt visste om en av landets bäst bevarade hemligheter. Att jag sen länge varit medveten om vad Ola Salo, Carola, Petter och Magnus Uggla först de senaste veckorna fått upptäcka. Att jag alltid insett vad svenska folket först nu får se. Ninni Bautista hör hemma på de stora scenerna!


Ikväll står hon i semifinal i The Voice och jag förlitar mig på er kära läsare för att rösta henne vidare. Jag har sen länge slutat tävla med hennes stjärnglans, nu njuter jag hämningslöst av att sola mig i den. Det borde många fler med mig göra!




Jag får inte bädda in videon som jag önskar men HÄR hittar ni hennes senaste framträdande.



Av Gunilla Olsson - 14 mars 2012 16:00

Jag älskar det faktum att SVT imorse "påade" sin intervju med Stefan Edberg med dessa toner.



Jag skrev igår om associationer och det introt för mig är fullt av positiva betingelser.


Citaten kommer till mig per omgående:

"Sicka flätor"

"Mojjan ska också tävla"

"Så får vi skyllen"

"Vi skriver Köpenhamn på skylten"

"Vi får väl ta mina pengar då"

osv osv..


Är det någon av er stackars läsare som missat serien Smash? En serie som är bra mycket mer än den utlovar, helt klart ett serve-ess i min bok, så utbildar jag er gärna! Den står i DVD-hyllan och nyttjas på tok för sällan. Bjud in er själva på en helkväll så kör vi!


Av Gunilla Olsson - 14 mars 2012 12:39

En av fördelarna med jetlag är att jag sover så pass oroligt från 02:00 och framåt att jag faktiskt minns vad jag drömmer. Det händer mig sällan annars, jag går från djupsömn till klarvaket tillstånd på nolltid och har därmed ytterst liten insyn i mitt egna undermedvetna.


Igår drömde jag att min chef gav mig sparken. Det hela kändes relativt olustigt och framförallt orättvist, så jag avfärdade det som en absurd dröm. Det hindrade mig dock inte från att på typiskt kvinnligt manér överanalysera situationen och han såg helt klart ovanligt bister ut när han tittade upp och svarade på mitt "God morgon!". Kanske var jag tvungen att överväga möjligheten av sanndrömmar trots allt. Dagen blev dock bättre och i takt med att minutrarna gick kände jag mig säkrare och säkrare på att få stanna dagen ut.


I natt väntade nästan dröm. Jag var ny på jobbet och stod framme vid katedern med en grupp bångstyriga 15-åringar framför mig. Ack ljuva känsla. Ja ibland saknar jag verkligen att vara lärare. Visste inte att det var så till den grad att jag drömde om det, men det förvånade mig trots allt inte.


Vi kan väl säga att mitt undermedvetna kanske inte producerar sanningar generellt, men det är åtminstone logiskt i sitt synsätt och sånt uppskattar jag. Får man sparken från ett jobb är det bra att det finns andra. Kanske för säkerhets skull bör tillägga att det hela känns föga troligt och att jag inga sådana signaler får. Kanske helt enkelt är så att mitt medvetna mår bäst av att interagera så lite som möjligt med mitt undermedvetna. För min och inte minst min chefs skull. Överanalyserande tjejer är ju sällan någons dröm.

Av Gunilla Olsson - 13 mars 2012 09:01

Ja jag vet att jag måste skriva och berätta lite om Singapore men det kräver sin lilla tid så ni får hålla till godo med mer lösryckta tankar till sådan infinner sig.


Lyssnade på radion imorse och de spelade till min stora glädje Time after Time. Jag kan inte höra den låten utan att skratta och tänka på det här klippet.



Jag och lillasyster U som sällan delar filmsmak kan åtminstone vara överens om att den här slutscenen är helt fantastisk på alla sätt och vis. Det där med associationer är ju dock inte alltid av godo.


Den här sången framfördes som en hyllning av skönsjungande L då min bror S gifte sig med hennes syster J. En vacker sång för tillfället och strålande framfört. Inte var det hennes fel att jag och lillasyster U sökte ögonkontakt över bordet samtidigt som vi bägge hjälplöst försökte kväva några fniss då vi visste precis att vi båda hade samma bild på näthinnan.


Det har gått några år sen dess och imorse när jag igen hörde låten märkte jag att den nu associeras både med humorn i filmen och skammen över olämpligt och oförtjänt fniss vid högtidsstund. Min förhoppning är att händelsen är preskriberad och att mitt erkännande ej leder till konsekvenser.


Känner ni igen den dansande killen Sandy? Numera spelar han Eli i The Good Wife. Ni ser vilka guldkorn man hittar när man kollar i arkiven.

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se