För en gångs skull har jag ingen stark åsikt i frågan. Jag har inte tittat på förslaget och vet därför inte om det är lyckat. Jag har också för dålig förkunskap i konstruktion för att veta något om hur stor ombyggnation som krävs. Därför tänker jag inte alls uttala mig om sakfrågan. Den får andra diskutera.

Med det sagt så vill jag fortfarande inte vara helt tyst. Det vore helt olikt mig. Här följer mina reflektioner om debatten som rasar.

1. Jag tycker det är oerhört gulligt med aktivister. Ni vet sådana där personer som med handskrivna plakat fortfarande leker år 1967 och så fort politikerna inte lyssnar på dem skriker att det är "odemokratiskt". Det är deras absoluta favoritord. Så övertygade är de att trots att de bara är ca 20 personer som står och huttrar där i kylan så står samtliga stockholmare moraliskt bakom dem. Det är något rörande över det samtidigt som det naturligtvis är urbota dumt.

2. Nostalgi kan få till och med en annars stundtals resonabel Oisin Cantwell att publicera sån här dynga. Jag uppskattar att han gillade att dricka läsk på högstadiediscon, men kan inte riktigt se att det ska påverka infrastrukturen i vår huvudstad. Varje gång jag är i Jönköping möts jag av förändringar, men det är svårt att begära av de som bor kvar, att de i solidaritet med mig bevarar mina minnen. Jag tror på något sätt att minnen finns kvar även om de byggs bort.

3. Efter en 20 år lång diskussion tror jag inte att rätt svar är att avvakta och utvärdera lite mer.

Jag tittade på nyheterna i morse då en representant från Stockholms Skönhetsråd var på plats. Argumenten både från honom och ansvarig politiker var de vanliga. De har valsats i media tillräckligt men jag skrattade gott åt hans slutkläm. Han fick frågan om han nu trodde att loppet var kört och svarade något i stil med "Redan 1904 började man diskutera Slussen och röstade igenom en förändring som skulle ske 1906. Den lyckades man stoppa så jag är fortsatt optimistisk."

Får man verkligen kalla sig optimist om man inte har ett kreativt motförslag utan enbart bejublar att man nu på över 100 år inte lyckats komma fram till en lösning på en av stans värsta knutar.

Jag kan tänka mig många ord för att beskriva en sådan person, optimist är inte ett av dem.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Min mor ringde mig upprörd med detta nyhetstips och bad mig blogga. Jag får emellanåt tips liknande detta men skriver helst när jag själv reagerat på något. Kunde inte riktigt blunda för detta dock då idiotin är så hög att jag bara vill skri...

Tidig fredag morgon bär det av med ett gäng kunder och Microsoft till Cannes och rivieran. Ja jag vet att det ösregnar där för tillfället, men det är lite så Universum och jag jobbar. Ber om ursäkt för det alla jag reser med! Sjukt trevligt ska det b...

Tittar ni extra noga när ni ser mig nästa gång, ja ni kanske tom behöver kisa, så kanske ni ser aning till ett färgskifte i mitt hår.   Tanken var att förändringen skulle bli dramatisk och få er alla att vända på huvudet och överösa mig med kompl...

Jag minns vilken chock det var 7 september 2011 när nyheterna kablades ut att Stefan Liv tillsammans med sina lagkamrater omkommit i en flygolycka. Vilken oerhörd tragedi. Trots att jag inte kände Stefan personligen, utan bara likt alla andra som rör...

Kära läsare. 23e Januari antog jag utmaningen att vara med i #blogg100 och skriva ett inlägg om dagen i 100 dagar. Idag 2a maj är utmaningen avklarad och jag skriver mitt 100e inlägg.   Det har varit kul att blåsa liv i den här bloggen igen även ...