Jag vågar nog påstå att jag var relativt modig som barn. Kan inte erinra mig rädsla för mörker, spindlar, monster eller vad annat barn nu är rädda för.

Visst fanns det undantag. Det var allmänt känt att det bodde ett troll i ett av husen i Stadsparken. Han verkade hålla sig inomhus, så att bara gå förbi var helt ok, men när man blev utmanad att knacka på gällde det att snabbt lägga benen på ryggen sen.

Sen var det den där björnlokan. Någon hade med framgång skrämt upp mig och min barndomsvän H så till den grad att vi tog omvägar för att undvika den vad vi förstod giftiga saften.

Men det där var ju ingenting mot min riktiga skräck. En skräck som inte fick det att pirra också lite av förtjusning utan som faktiskt framstod enbart som obehaglig och framförallt möjlig.

Jag fick och får ofta hicka. En djup hicka som känns i hela bröstet. Det är så ohyggligt obehagligt på alla sätt och vis, det går inte att tänka på något annat. Tills jag botat hickan upptar den hela mitt fokus, min tankeverksamhet och min energi.

Jag minns första gången jag hörde om kronisk hicka. Det var en berättelse om en man som hade hickat i över 15 år. Varje gång jag fick hicka efter det tänkte jag på honom. Efter åtskilliga glas vatten när hickan äntligen gav med sig drog jag en suck av lättnad att jag än en gång kommit undan med blotta förskräckelsen.

Jag var övertygad om att en dag skulle det inte spela någon roll hur många glas vatten jag drack, hur länge jag höll andan eller alla andra knep jag testade. Hickan skulle komma för att stanna.

Jag ser inte längre kronisk hicka som mitt självklara öde, men blotta tanken på hur obehagligt det vore får mig fortfarande att känna en mikrosekunds panik varje gång bröstet drar ihop sig på det så bekanta sättet.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Min mor ringde mig upprörd med detta nyhetstips och bad mig blogga. Jag får emellanåt tips liknande detta men skriver helst när jag själv reagerat på något. Kunde inte riktigt blunda för detta dock då idiotin är så hög att jag bara vill skri...

Tidig fredag morgon bär det av med ett gäng kunder och Microsoft till Cannes och rivieran. Ja jag vet att det ösregnar där för tillfället, men det är lite så Universum och jag jobbar. Ber om ursäkt för det alla jag reser med! Sjukt trevligt ska det b...

Tittar ni extra noga när ni ser mig nästa gång, ja ni kanske tom behöver kisa, så kanske ni ser aning till ett färgskifte i mitt hår.   Tanken var att förändringen skulle bli dramatisk och få er alla att vända på huvudet och överösa mig med kompl...

Jag minns vilken chock det var 7 september 2011 när nyheterna kablades ut att Stefan Liv tillsammans med sina lagkamrater omkommit i en flygolycka. Vilken oerhörd tragedi. Trots att jag inte kände Stefan personligen, utan bara likt alla andra som rör...

Kära läsare. 23e Januari antog jag utmaningen att vara med i #blogg100 och skriva ett inlägg om dagen i 100 dagar. Idag 2a maj är utmaningen avklarad och jag skriver mitt 100e inlägg.   Det har varit kul att blåsa liv i den här bloggen igen även ...