I förberedelse för helgen med tjejerna som är på väg upp till Sthlm i detta nu så var jag på systemet och köpte en flaska alkoholfritt vin. Ja det går vilt till när vi ses som ni hör. 

Emellanåt får jag visa leg vilket är helt absurt med tanke på min ålder och det faktum att jag aldrig köper annat än alkoholfritt men så är det i alla fall. Idag var inte en sådan dag. Det var inte långt ifrån att jag bad kassörskan om hennes leg dock. Hon borde helt klart jobba på en lämpligare plats för 12-åringar. 

Med detta sagt så försvinner jag nog för helgen kära läsare. Men vi brukar ju "ses" förr eller senare så det löser sig. Trevlig helg på er!

För mig är det alltid mest naturligt att vika åt höger men trots denna enkla regel hamnar man ibland i ett möte med någon där bägge försöker ge plats och komma förbi men råkar gå åt samma håll.

I sin iver att igen underlätta för sin medmänniska tar bägge sen ett steg åt vänster och befinner sig igen i varandras väg. Ni vet vad jag pratar om, va?

Idag var första gången jag hade ett liknande möte med en fågel. Önskar jag kunde ge prov på kunskap i fågelnamn men vi kan väl säga så här; det var inte en svan, anka, and, kyckling, gråsparv, duva, skata eller kråka, inte heller en rovfågel. I övrigt har jag noll koll.

Gråbrun, burrig och rund var den och satt parkerad mitt på den lilla stigen från min parkering ner mot tunnelbanan. Jag fick komma till ett plötslig halt då den inte behagade flytta på sig vilket jag tog för givet var den regel som gällde fåglar och människor emellan. Jag hann stanna innan jag satte foten på den i alla fall och där blev vi stående. Jag tittade ner, den tittade upp.

Jag försökte vika åt höger, den tog ett skutt åt samma håll. Jag försökte samma manöver åt vänster men fick se den ta ännu ett skutt. Jag skrattade och såg på den förbryllat.

Det gick inte längre att ignorera, det var som ett djur ur fablernas värld. Ni vet ett djur som man behöver tillskriva vissa mänskliga egenskaper. Det sitter långt inne innan jag sänker mig till den nivån men jag hade inget val.

Jag sa klart och tydligt "Ursäkta" och det var tydligen precis vad den väntade på för då flyttade den sig snabbt in i skogspartiet.

Du fågeln, jag vet inte om ni fabeldjur läser det här. Men det kommer inte bli en vana att vi ska nicka och utbyta artigheter av detta slag. Det kan du glömma!

Pratade med en kollega en stund imorse. Hon är från Kurdistan och likt mig väldigt bokintresserad. Hon har bland annat varit i kontakt med ett kurdiskt förlag om översättning av böcker.

Tydligen funkar det bra och finns ett bra utbud för barnböcker och vuxenböcker men att det vad gäller tonårsböcker finns en brist.

Hon var väldigt försiktig i hur hon uttryckte sig men jag förstod att hon menade på att svenska ungdomsböcker inte riktigt var vad hon ville att hennes tonåringar skulle läsa. Hon sa att det är bra att de lär sig kulturen ordentligt såklart men att svenska böcker visar på helt andra värderingar än vad de har med sig. Vi pratar här om en väldigt acklimatiserad kvinna som likväl hade dessa farhågor.

Jag kan verkligen förstå henne. Vi sätter en ära i det här landet att vara så oerhört liberala i kulturella sammanhang på gott och ont.

Jag förespråkar inte att pracka på någon min moraliska ståndpunkt men tycker kanske inte heller att jag nödvändigtvis måste bli påprackad någon annans mer liberala inställning heller.

Som vuxen är det här inget som helst bekymmer för mig. Jag väljer ständigt mitt egna intag, och missförstå mig rätt, det finns en massa fantastisk litteratur och kultur.  

Tonåringar kan dock behöva lite handledning innan de hittar vad de själva gillar och behöver även de ha ett utbud att välja ifrån.

Jag har undervisat litteratur i 10 år till tonåringar. Jag har som resultat läst otaliga böcker inom genren. Jag har varit mån om att visa ett spektra inom genren i mitt klassrum. Men det går inte att komma ifrån att de flesta svenska böcker riktade till denna målgrupp gärna vill normalisera sex, fylla och annat som författaren anser hör tonåren till.

Sanningen är den att det finns många ungdomar i åldersgruppen vars verklighet detta inte alls beskriver. Istället blir det de som känner sig onormala och främmande.

Jag har av naturliga skäl kopplat mina funderingar kring detta till min egna kristna livsåskådning men min kollega påminde mig om att det finns många fler som upplever samma sak.

När ska vi ha kommit varvet runt? När ska vi inse att äkta liberalisering kräver tolerans för hela spektrat av livsåskådningar och moraliska ståndpunkter och ge utrymme för samtliga dessa? Det är en större fråga än tonårslitteratur men väl värd att fundera över.

En kvinna slet med att få styr på både resväska och barnvagn för att kunna ta rulltrappan upp från perrongen. Tillslut bad hon barnet gå ur vagnen för att hon skulle orka. Först då noterade jag att barnet säkert var minst 7år.

Det verkade i alla fall som hon fick ordning på ekipaget, så på vanligt stockholmsmanér så låtsades jag som ingenting och tog mig upp för trappan.

Min blick fastnar vid en man som strosar lugnt med en 1-åring i famnen. "Vad lustigt, han borde få kvinnans vagn, vore enklare för både honom och henne." "Men vänta, är de i sällskap kanske?"

Jag avfärdar tanken, han fortsätter gå så bekymmerslöst. Plötsligt tvärstannar han och ser sig förbryllat omkring innan han säger till 1-åringen. "Oj vi får vänta på mamma och storasyster."

Vilket ufo! Är det det som menas med ensamstående med tre barn tro?

Händerna darrar fortfarande när jag skriver detta. Det är några minuter sen jag steg över tröskeln och var trygg i mitt egna hem men traumat sitter kvar i kroppen.

I morse sov en man bakom mig på pendeltåget. Han snarkade högljutt och det hela kändes väl intimt med tanke på att vi nyss möts. Jag övervägde att skriva ett blogginlägg och skämta om separata sovrum/pendelvagnar. Det blev aldrig av, dagen tog fart.

Men jag hade gladeligen bytt ut hemvägens medresenärer mot hans snarkningar åter i mitt öra. Först kommer en äldre man på och slår sig ner diagonalt mitt emot mig. Ogenerat drar han upp en naken fot och lägger den över sitt knä. Jag är inte helt bekväm med fötter så jag vände bort huvudet.

Det går ju inte att inte snegla över igen dock. Då har han övergått till att ge sig själv en fisk-pedikyr. Ni vet när småfiskar i vattnet äter den döda huden från fötterna och ska lämna dem babylena. Tydligen har hans naglar samma egenskaper och han plockade glatt hudflagor helt obekymrad om resten av mänsklighetens närvaro. Jag tror inte ni kan förstå hur obekväm jag var, jag vred på mig, jag försökte titta bort, pulsen steg, illamåendet kom. Jag övervägde att kliva av eller leta annan plats men satt som fastnaglad.

Tillslut var pinan över, foten var trygg i sandalen igen. Trodde jag. Det var bara för att frigöra handen så att han kunde peta öronen. Jag hade kunnat ha överseende med örpetandet om inte fotincidenten redan inträffat men jag satt så äcklad att jag inte visste var jag skulle ta vägen.

Nu kom nästa äldre man på, han trängde sig förbi mannen med nyputsade öron och fötter och slog sig ner mitt emot mig. Ena byxbenet var uppdraget och han började peta i ett öppet blödande sår på knät.

Jag började nervöst skratta. Jag hade att välja på det och tårar. Så stressad var jag. Var det jag eller världen som höll på att bli galen?

Ja det får erkännas att jag är inte särskilt bra på sår heller. Det stämmer. Men vet ni vad jag är bra på? Personal space och gränser! Det är jag grym på. Hem och öva på det ni medresnärer. 

Att hitta en bra festlokal är en djungel. Varje gång jag av en eller annan anledning engageras i att titta runt lite så fascineras jag över hur många olika tänkbara upplägg det finns.

Enbart lokalhyra: Den är enkel nog att förstå, man får bara utrymmet och resurserna där och får fixa dit mat, dryck osv.

Festvåning+mat: Även den är enkel nog, man får ha festen i deras lokaler i utbyte mot att man betalar överpris per kuvert. De tillhandahåller allt fix.

De som förvånar mig är de som har en lokalhyra och sen ett kuvertpris på det. Det känns som att man ska betala för samma sak två gånger. Om de vill att man ska komma och äta deras mat är det väl som näringsidkare lite en förutsättning att man tillhandahåller lokal att göra detta i. Såvida man inte är ett rent catering-företag såklart.

Vore intressant om man på vanliga restauranger införde samma princip. En restaurang där man inte bara betalade menypriset för maten utan även en bordshyra samt personalkostnader.

Är det vi tjejer som har efterlyst det? Är det kyssande män som önskat det? Är det påhittiga produktutvecklare och marknadsförare som ville skapa något ingen visste att de önskade?

Vem det än är så SLUTA! Läppglans, läppstick och lypsyl ska inte vara smaksatta!

Idén att tjejer nog vill känna någon vidrig syntetisk fruktsmak när de råkar slicka sig om läpparna är obegriplig. Det är ingen bra idé! Det är rent ut sagt en alldeles vedervärdigt usel idé!

Det är klart jag inte har köpt skor från Indonesien är ni galna? Jag kan nu åter sova gott om natten.

Arbetsvillkoren i Vietnamn är väl alldeles förträffliga, eller?