Det är Wimbledon-tider. Förra året så här års befann jag mig i London för några av mitt livs mest kaotiska dagar. Tänk allt som kan gå fel med en stor grupp tonåringar i ett hett, turistfyllt London och gångra sen det med 10 så kanske ni börjar närma er den katastrofnivå vi befann oss på.

Det var dock bara de sista dagarna av en annars helt underbar tid i Torquay som språkrese-ledare. Bara att läsa Wimbledon-nyheter får mig att intensivt längta tillbaks till Torquay så att det gör ont i hela mig.

Samma dag som den känslostormen förs till ytan ser jag också att Malta försöker locka Stockholms tunnelbaneresenärer. Dit gick språkresan året innan dess.

Tror bestämt jag behöver ut och resa. Med eller utan tonåringar den här gången.

När man efter att ha väntat ut en regnskur med en sushi och goda vännen A strosar Götgatsbacken ner mot Medborgarplatsen kan man se än det ena och än det andra.

Först kanske stans last standing cowboy skrittar förbi.

Och som vore det inte nog kanske man sen möter ingen mindre än Mats Egnell.

Eventuellt var det några fler som vände sig om efter hästmannen och några mindre som förstod att vända sig om efter den mycket begåvade innebandyspelaren.

Själv uppskattade jag mötet med bägge denna tisdagskväll.

Enligt artikel i Metro är moped det fordon som dödar flest barn och ungdomar. "Och i varannan dödsolycka är mopeden trimmad enligt Trafikverkets siffror."

Samma statistik visar sen att "ungefär hälften av alla under 18 år kör trimmad moped- och i 9 av 10 fall känner föräldrarna till det." Jag antar att de menar av de som kör moped och är under 18 så kör hälften trimmade. Men nu ska vi inte hänga upp oss på syftningsfel.

Nils Petter Gregersen, trafiksäkerhetschef säger "Det är skrämmande. Att föräldrar vet om det och bidrar till att deras barn kör farligare- det kan vi inte acceptera"

Rätta mig om jag har fel. Jag har inga högskolepoäng i statistik. Men varannan moped är trimmad i dödsstatistiken. Det borde väl rimligen innebära att den andra hälften är otrimmad.

Med andra ord är det lika farligt att köra otrimmad moped som trimmad. Det borde väl vara den riktiga nyheten.

Sen tycker jag som gammal högstadielärare att trimmade mopeder är ett himla ofog och ser gärna att man gör något åt saken av en massa olika anledningar.

Men jag undrar när våra journalister slutade helt bemöda sig om att själva tänka på vad de skriver och istället snällt övergick till att bara rapa upp politiskt korrekta slutsatser och vinklar.   

Innan jag blir halshuggen så vill jag klargöra att jag har full förståelse för hur otäck upplevelsen måste ha varit och jag försöker inte på något sätt förminska den.

Däremot kan jag tycka att efterdiskussionen blir lite onyanserad.

Är det nu läge att ifrågasätta Ikeas hela system alltså? Rätta mig om jag har fel men lämnar inte föräldrar in barn på ICA, IKEA och SATS över hela landet och får inte dessa samma föräldrar sina barn med sig hem när de går?

Problemet är väl snarare idioter till vuxna som ibland vill barn illa. I detta fallet utnyttjade de ett tillfälle då någon var lite ovaksam på just IKEA, men det här kan väl i sanningens namn hända när som helst och var som helst.

Jag vet inte hur det är för er men de gånger jag tar med syskonbarn på bio, ICA, Kolmården eller vad det nu må vara så händer det nog att även jag vänder ryggen till, att de springer lite längre bort än jag skulle vilja och att jag inte alltid har den kontrollen jag önskade.

Med risk för att inte få förnyat förtroende att göra dylika utflykter med mina syskonbarn så kan jag inte lova att jag oavsett hur mycket jag än älskar dem och försöker skydda dem så kan ingen vuxen med motsatt uppsåt utnyttja den där ovaksamma sekunden, de där extra metrarna eller vad nu sprickan i försvarsmuren må vara.

Jag tror inte att någon av er föräldrar kan lova något annat ni heller. Problemet är inte IKEAs rutiner. Problemet är de två vuxna som tog med ett barn de visste inte var deras. Tack och lov fick de kalla fötter.

När jag hörde att Foo Fighters skulle komma till Sverige blev jag med ens nostalgisk och funderade på om jag inte var tvungen att gå.

Jag minns inte vad jag egentligen baserade mitt beslut på men biljett införskaffades helt enkelt inte.

Jag blev lite avis då jag hörde andra smida planer inför kvällen, statusuppdateringar på Facebook påminde om vänner som skulle se dem i Köpenhamn. Jag kände mig dum som inte tagit chansen.

Nu visar det sig dock att det var inget annat än ett genidrag från min sida.

När jobbet kastar biljetter efter en och dessutom tigger och ber att man lämnar jobbet lite tidigt för en posh middag så får man helt enkelt ställa upp.

Nu framstår jag som den samarbetsvilliga och flexibla medarbetaren samtidigt som jag kan bjuda mig och svåger C på en grym kväll. Känner mig som en vinnare!

En gammal goding från den tiden då jag typ senast lyssnade på Foo Fighters

Idag har jag ett relativt viktigt möte som jag funderat över att få till sen tidigt i höstas.

Först för 2 månader sen fick jag klart för mig vem mötet borde hållas med för önskad effekt och efter oändligt antal avbokningar ska det idag bli av.

Önska mig lycka till! Med så lång uppladdning vill det till att mötet levererar för att jag ska känna mig nöjd med dagen.

De här ser väl ändå harmlösa nog ut?

Tydligen är de farligare vapen än väntat och här ser ni vad som händer när de slinter och stöter emot en fingertopp.

Jag stod i köket och hade en kniv i handen men det var ofarlig i jämförelse. Frågar någon imorgon kanske det är den jag hänvisar till dock. Låter åtminstone lite mindre fjantigt än sanningen. 

Jag har alltid gillat mina bröder men kanske än mer sen de hade det goda omdömet att ge mig svägerskor. Jag gillar dem alla och kommer säkert få anledning att återkomma till dem alla i bloggen.

Idag tänkte jag dock ägna mig åt svägerska M1. Det är lätt att tro att hon är rätt perfekt på alla sätt och vis. Hon är snygg, rolig, bra mamma med vackert hem, vänner och på det stora hela har hon skapat ett lyckat liv med fantastisk familj.

Därför är det så skönt när de där söta barnen hon producerar emellanåt låter skönja en spricka i fasaden.

Igår fick jag bevittna hur hennes 5-åriga son N efter lönlösa försök att klia sig i rumpan frustrerat skäller på henne med orden: "Det är du som är dålig på att torka mamma, du torkar alltid fel."

Inte för att jag är säker på hur fantastiska mina talanger på att torka rumpor efter toabesök är, men jag har åtminstone aldrig blivit utskälld över det. Det är väl alltid något eller?