Direktlänk till inlägg 2 maj 2011
För nästan 10 år sen satt jag och slog otaliga nummer med riktnummer 212 i desperat jakt på vänner på Manhattan. Joe som jag var mest orolig för fick jag tag på först ett dygn senare. Jag fick då berättat att han glömt något hemma och vände i trappan ner till tunnelbanan för att gå upp i lägenheten igen. Det försenade honom till jobbet med ca 10min och det räckte för att han inte skulle vara på plats i sitt kontor i ena tornet innan de föll.
Jag läste de dagarna varje spaltmilimeter om mitt älskade New York som plötsligt såg ut som en krigszon. Jag förfasades över notisen om att min närliggande gamla skola användes som tillfälligt bårhus. Det hela var mer än surrealistiskt.
När jag äntligen själv var på plats något år senare kändes min promenad över Brooklyn Bridge oerhört märklig. Min blick gick hela tiden till där ingenting fanns.
Det är inte utan att jag välkomnade morgonens nyheter.
Tidig fredag morgon bär det av med ett gäng kunder och Microsoft till Cannes och rivieran. Ja jag vet att det ösregnar där för tillfället, men det är lite så Universum och jag jobbar. Ber om ursäkt för det alla jag reser med! Sjukt trevligt ska det b...
Tittar ni extra noga när ni ser mig nästa gång, ja ni kanske tom behöver kisa, så kanske ni ser aning till ett färgskifte i mitt hår. Tanken var att förändringen skulle bli dramatisk och få er alla att vända på huvudet och överösa mig med kompl...
Kära läsare. 23e Januari antog jag utmaningen att vara med i #blogg100 och skriva ett inlägg om dagen i 100 dagar. Idag 2a maj är utmaningen avklarad och jag skriver mitt 100e inlägg. Det har varit kul att blåsa liv i den här bloggen igen även ...