Alla inlägg under februari 2011

Av Gunilla Olsson - 10 februari 2011 08:41

Jag och naturen är inte de såtaste av vänner. De senaste veckorna har jag ändå känt att jag och vädrets makter stretat åt samma håll. Dagarna har blivit aningen längre och ljusare, det livsfarliga istäcket på trottoar och vägar aningen tunnare och asfalten med överblivet grus aningen mer synlig.


Jag har haft tålamod och tillåtit att det får ta sin tid utan att uppröras allt för mycket och i gengäld har klimatet visat sin goda vilja och låtit mig skymta vissa framsteg. Man får ge och ta precis som i alla andra relationer.


Det är kanske just därför jag känner mig så oerhört sviken en dag som denna. Jag trodde vi hade något på gång. Det kändes så i luften när jag gick till jobbet. Men jag vet att det luras. Jag vet att det invaggar mig i någon slags falsk trygghet. I eftermiddag tänker vädret nämligen göra en helomvändning och hugga mig i ryggen. Då ska det komma 2dm snö. Inte 2cm utan 2dm!


Visst jag är åtminstone förvarnad och har kunnat klä mig lämpligen. Men ändå! Man kan inte efter bara en väderleksrapport mentalt ställa om efter flera veckors överrenskommelse. Så enkelt är det inte.


Jag känner mig som när man spelar RISK. Under spelets gång har man utarbetat en pakt med en medspelare. Man var försiktig först, såg till att ha lite av en gard uppe. Vågade inte förlita sig helt på fiendens vänliga inställsamma inviter. Men när timmarna går och han hela tiden tycks verka med ens bästa intresse i sitt sinne börjar man slappna av.


På småtimmarna låter man bli att ens ha armeér för syns skull i angränsande länder till hans kontinenter. Då plötsligt växlar han in sina kort, får helt ofantligt många armeér från ingenstans. Klumpen i magen infinner sig med en gång "säg inte att hans uppdrag är att förgöra mig" Mycket riktigt, man förstår vad som är på gång men är helt maktlös när hans korståg inleds.


Well played vädret, well played. Jag gick på det än en gång.

ANNONS
Av Gunilla Olsson - 9 februari 2011 16:04

Jag noterar när jag läser igenom tidigare inlägg att det finns ett väldigt överanvändande av ordet ”dock”. Alla skribenter blir snabbt varse att de har rätt så många käpphästar i språket som de tenderar att missbruka. Man kunde kanske ha valt ett roligare eller lite häftigare ord än ”dock” om man nu ska upprepa sig själv. Det känns liksom både nördigt och högtravande.


Ni kära läsare är dock allt för vänliga för att påpeka denna brist i mitt skrivande. Jag ber er dock att när ni noterar liknande felförfaranden i mina texter att ni trotsar er artighet i syftet att ändock tillåta mig att förkovra mig och korrigera mitt författande. Hur smärtsam sanningen än må vara är jag dock övertygad att den är för allas vår gagn. Mer än så ämnar jag inte säga i ämnet dock.

ANNONS
Av Gunilla Olsson - 9 februari 2011 11:58

Jag har ett pågående krig med ett ventilationsutsläpp i närheten av min arbetsplats. Jag trodde för ca 1 månad sen att jag gått vinnande ur det.


De var då här och fixade ett annat utsläpp, vi drog en suck av lättnad. Nu skulle det äntligen bli en behaglig temperatur. Man skulle slippa klä på sig så mycket och inte behöva vira in sig i en extra sjal. Ja skratta ni, men jag har en sådan liggande på jobbet för att överleva dagarna.


Det som hände istället var att vindstyrkan i ”mitt” utsläpp ökade från kraftig till orkan. Vi försökte påpeka det för killen som fixade med det andra utsläppet. Det var helt orimligt enligt honom. Luften skulle inte kunna komma ut genom annat utsläpp istället. Han har säkert rätt, men ibland inträffar det orimliga och det började de facto blåsa avsevärt mer.


När papper åkte av skrivbordet och jag nästan höll fast i skärmen för att inte förlora den så tyckte jag att det hade gått för långt.


Jag och en händig kollega tog saken i egna händer. Ett hundratalvarv med en kraftig tejp kring gallret. Draget upphörde och vi kände oss som vinnare.

Taktiken höll tills i förrgår. Luften har lyckats leta sig ut. Börjar ni förstå kraften bakom dessa vindar när de sliter upp denna tejp för att snabbt kyla ner hela dess omgivning.


Värken i nacken började leta sig tillbaks, plötsligt nästan utan att jag själv märkte det satt jag än en gång med sjalen runt mina axlar. Huttrade utan att veta riktigt vad som hade hänt med min bekväma plats. Hade glömt bort det där utsläppet tills en kollega 10m bort kom över för att undersöka varför hon höll på att frysa till döds vid sitt skrivbord.


Mycket riktigt, mitt utsläpp var boven. Sträcker man upp fingrarna och känner efter inser man att man kan absolut föna håret där om man inte hinner hemma en morgon. Kallblåst ska ju dessutom vara så mycket mindre slitsamt på topparna.


Ett nytt försök med tejp inleddes men slaget är förlorat. Här behövs en ny taktik.

Ställningen för närvarande är Gunilla-Utsläpp 1-1. Jag ska fundera vad mitt nästa steg blir, men tro mig, fortsättning följer.

Av Gunilla Olsson - 9 februari 2011 08:52

Läste kolumnen i dagens Metro på väg till jobbet. Den handlade om en allmän avsky för matbutiker. Förstår författarens poäng och visst är det inte alltid njutningsfull shopping utan ofta ett vardagligt nödvändigt ont.


Vill ändå inte skriva under helt på hans resonemang dock att all annan shopping anses glamoröst och lustfyllt men att matbutiker helst inte vill ha oss där och vi vill helst inte vara där.


I bra matbutiker kan jag njuta av att strosa på precis samma sätt som jag skulle i en annan butik. Titta på exotiska inslag, bli inspirerad och ta gott om tid på mig för upptäcksfärd bland hyllorna.


Minns ett tillfälle i Venedig. Vi var där hela familjen för att fira min pappas 60-årsdag för några år sen. Vid ett tillfälle strosade jag och en äldre syster in i en matbutik. Vi fastnade vid ostdisken. Är oftast där jag fastnar. Jag sa något i stil med att det är så kul att gå i matbutiker utomlands och se vad de har för delikatesser osv. Hon nickade medhållande.


Samtidigt avbryts vi av två yngre systrar som kommer inramlandes i butiker. Den ena av dem uttrycker högt "Men vad är det här för någon skit, varför har de inte bara normal mat" Den andra nickade medhållande.


Man kan tydligen tycka olika.

Av Gunilla Olsson - 8 februari 2011 20:00

Den här bloggen har funnits i flera dagar nu utan ett enda boktips. Inte helt ok. Boktips är nämligen lite av mitt signum. Det kommer att komma fler, behöver bara spräcka isen.


Det väljer jag att göra med Erlend Loe. Ni som känner mig väl blir föga förvånade. Han är min absoluta favorit på många sätt. Jag minns när jag upptäckte honom redan när han skrev sin debut Blåst (den kom som andra bok till sverige men var hans debut). Jag hann läsa både Naiv Super, Expedition L och Fakta om Finland innan jag vågade bjuda in någon annan till Loes värld.


Jag vet att det är precis hur patetiskt som helst men det var en noggrann urvalsprocess bland mina vänner innan jag vågade rekommendera honom till den första. Jag var så nervös att personen ifråga inte skulle se hans storhet och såga honom. Det kändes för personligt. Jag hade på fullt allvar lite av en klump i magen.


Mitt val av vän visade sig vara det rätta. Jag lånade ut Naiv Super och inom kort hade han själv lånat hem resten från biblioteket och skrattade precis som jag åt den kufiska och stundtals dråpliga humorn. Sen dess har mina kompisar ofta rekommenderats honom och mina skolklasser fått läsa honom.


Det här är den senaste jag läst med honom. Kommit en till nyligen som jag antagligen inte läst för att den inte dykt upp i pocket ännu.

  

Det är en dråplig historia om en ung tjej vars familj omkommer i en flygolycka. Hon känner att det inte lämnar henne med mycket kvar att leva för. Efter ett misslyckat självmordsförsök förstår hon att hon nog inte har modet till att ta sitt eget liv och bestämmer sig därför för att utsätta sig för risker.


Hon jagar flygplanskrascher, fågelinfluensa och andra galenskaper. Jag förstår att det inte låter som den roligaste av böcker men tro mig det är det. Den är varm och hysteriskt kul på ett väldigt oväntat sätt. Man behöver nog ha inställningen att det är ok att skämta om allt om man ska uppskatta den men vet du med dig att du är lagd åt det hållet kommer du njuta av varje sida.

Av Gunilla Olsson - 8 februari 2011 11:52

Året är 1997. Jag och M-L drar upp volymen på Mtv och dansar tills vi slår huvudet i snedtaket i vår minimala vindsvåning. ”Han är bara såå snygg” Vi älskar tonerna, bandet och framförallt frontpersonen Jarvis Cocker.


Jag pratar naturligtvis om PULP. Detta band vars låtar snabbt för mig tillbaks till mina gymnasieår i den där vindsvåningen.


För bara några månader sen hade jag samma nostalgi-rush när Suede spelade på Cirkus och jag, tillsammans med min äldsta bästa barndomsvän K, fick se Brett Anderson och resten av bandet briljera. Det var nervöst innan. Så mycket hängde på den där spelningen. En besvikelse skulle ta skimret av många lyckliga år och lämna mig mycket tommare än när jag gick dit. Besvikelsen uteblev dock. Jag njöt av tidskapseln och magin i musiken samt mina minnen förknippade med den.


Vågar jag utmana ödet två gånger? Nu kommer PULP till Way out West i sommar. Vilken grej att få se även dem live. Att erbjudas ännu en resa i tiden. Men jag är ju för gammal för festival! Det är ju den där studsiga tjejen från 1997 som borde få vara där! Vad hennes avdankade 2011-version bestämmer sig för att göra återstår att se.


Av Gunilla Olsson - 8 februari 2011 08:51

Ovanligt bra start på dagen för en vanlig tisdag. Försöker sätta fingret på vad som utmärker sig och här kommer topp 3.


3. Tågen var bara 5min försenade idag. Nästan för bra för att vara sant SL! Innebar förutom att jag var i bra tid till jobbet att jag slapp längre stund ute i slasket.


2. Nya hörlurar gjorde att jag än mer uppskattade sorlet från Mix Megapol i öronen när jag läste min Metro. Att dessutom höra en Jönköpings-pojk slå Adam i vinn Adams pengar satte guldkant på morgonen och gjorde mitt barndomshjärta lite extra stolt.


1. Den tokstiliga karln i militäruniform på perrongen. Tack och åter tack för att du gav dig ut en slaskig morgon som denna!

Av Gunilla Olsson - 7 februari 2011 19:37

Skulle svänga förbi Rigoletto på vägen hem och se om mitt headset dykt upp där och annars köpa ett nytt i någon av alla hemelektronikbutiker på Kungsgatan.


SF sa i tel att Rigoletto öppnar kl. 17 och det ska vara fritt fram att hämta då. De glömde att nämna den röda mattan, fotograferna och kön som ringlade sig nästan upp till korsningen med Sveavägen.


Det fanns inte en chans att ta sig in där så det fick bli att köpa nytt. I 4e butiken jag frågade efter det fanns det faktiskt tro det eller ej. Av någon anledning fungerade inte Swedbank-kort dock. Jag passerade ännu en butik, som inget hade, på väg ner i Hötorgets tunnelbana för att ta ut pengar för att sen gå tillbaka och köpa det. Nej Swedbanks kort fungerade inte där heller. Gick upp på gatan och testade ännu en bankomat innan jag gav upp.


Såg den nya blodcentralen som öppnat där och tänkte passa på att ge blod för att stoppet på Kungsgatan inte skulle ha varit helt i onödan. Det tog två stick innan jag fick veta att mina värden var för dåliga och jag får komma tillbaks om 12 veckor. Det har tidigare aldrig hänt under mina 10 år som blodgivare.


Ja ni har helt rätt. Jag var någonstans mellan skratt och tårar vid det här laget. Vad har jag gjort världen? Bestämde mig för att testa bankomaten en sista gång och fick äntligen ut pengar.


Slutet gott allting gott, jag har nu ett nytt headset och det krävdes bara 1 biograf, 5 butiker, 3 bankomater, en blodcentral, 2 stick, 300kr och 1.5h Lätt som en plätt!

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se