Jag önskar jag vågade skriva och berätta för er om allt som händer här runtomkring mig på kontoret. Det finns så otroligt mycket roligt som sätter igång tankarna i mitt huvud. Det är galna kampanjer, kollegors vanor, kunders bekymmer och den ständiga jakten på siffror och resultat. Det är som en stor ocean att ösa ur vad gäller ankedoter och humor.

En del av humorn är medveten och den delar jag med mina kollegor. Vi har kul på det här stället och trivs i största allmänhet. Men det är den omedvetna humorn som roar mig mest, humorn som ligger i betraktelser.

Problemet är att jag är på tok för feg för att delge er något. En del saker får naturligtvis inte pratas om utanför kontorets väggar och annat kanske får pratas om, men känns ändå mindre lämpligt att slänga upp på en blogg. En del är bara internt och skulle antagligen inte alls roa er som mig.

Med andra ord, ni får sväva i ovisshet, men vet med er att jag spenderar mycket tid på dagarna åt att skratta inombords.

I Spånga har busschaufförerna spexat till det lite extra på sistone genom att skriva "Ej i trafik" trots att de är det. Alla vet ju att en busschaufför en busschaufför det är en man med glatt humör. Jag uppskattar faktiskt glimten i ögat och möjligheten till vardagsspänning detta nya system ger.

Att gå på bussen är lite av en rysk roulette, det är omöjligt att förutspå var man kommer att hamna. Man kan dessutom inte heller skälla på någon om man hamnar fel. Har man väl gått på en buss som inte ens är i trafik får man väl leva med att den gör lite som den vill. Den är ju trots allt ledig.

Igår stod jag efter jobbet och väntade på en buss. Den bussen brukar titt som tätt välja att inte komma alls. Jag antar att det också är ett skämt och bus man får ha överseende med även om det inte är riktigt lika lyckat som "hemlig destination-hysset". Kanske hade jag uppskattat det mer på sommarhalvåret.

När den inte dök upp hoppade jag på en "Ej i trafik buss" från närliggande hållplats. Jag visste inte om att detta var en ny grej i Spånga-trafiken och måste ha sett dum ut när jag två gånger frågade om det var 517 till Kista. Chauffören nickade och svarade busigt "Ja det är 518" Det var bara att gå på och spela med.

Jag tänker ta ställning och säger "Heja Helikopterrånarna" Jag vill kunna berätta för framtida generationer om det spektakulära rånet som skrev kriminalhistoria i Sverige hösten 2009.

Det blir en så mycket bättre story om de går fria och lägger sig på en strand i Brasilien sippandes drinkar och strör pengar omkring sig.

Jag vet att vad de gjorde är förkastligt och fel på alla sätt och vis. Men gör man det på så underhållande vis unnar jag dem trots allt att komma undan.  

Vad kan jag säga, jag tycker om film och litteratur. En bra berättelse förtjänar ett bra slut. Att de sitter inne och ingen hittar pengarna är helt enkelt på tok för trist. Det är på tiden att verkligheten får överträffa dikten och därför hejar jag på the bad guys.

Varning för långt och väl seriöst inlägg i skoldebatten!

Denna serie går inte att låta bli att titta på för en gammal lärare. Den både provocerar mig något oerhört och ger mig viss hoppfullhet. Hopp att rätt debatt ska börja föras.

Vad jag tycker är synd och problematiskt med årets vinkel på programmet är att den så tydligt bara skuldbelägger lärarna. Tro mig det finns många riktigt dåliga lärare i detta land. Lärare som inte alls har varken det engagemang, den kompetens eller den personlighet som krävs. Den allmänna tron att lärarhögskolan på något vis är den enda som kan och ska få rusta pedagoger att jobba i Sveriges klassrum är både förlegad och felaktig.

Jag har i många år förespråkat att man vidgar definitionen av lärare och uppmuntrar andra kompetenser in i våra klassrum. Jag tycker framförallt att lärarhögskolan borde göra en bättre urskiljning. Det borde krävas en intervju och andra lämplighetstester med tanke på att personligheten och den sociala färdigheten trots allt blir ett av de mest effektiva verktygen man kan ha som lärare.

Det är facket som slagits med näbbar och klor för att lärarhögskolan ska få vara den enda riktiga vägen till att bli lärare. Resultatet har blivit en lärarhögskola som fungerat som en skyddad verkstad men helt utan verklighetsförankring. Lärarfacken och deras del i svenska skolans förfall har jag en hel del att säga om men det kan vi spara till ett annat inlägg.

Men det är som sagt inte så enkelt att bara rikta skulden på lärarna som programmet valt att göra. Precis som det finns många dåliga pedagoger så finns det många helt fantastiska lärare. Lärare som faktiskt lyckas väldigt väl i sina uppdrag. Det innebär inte att dessa lärare enbart har elever som klarar målen eller är studiemotiverade rent allmänt.

Undervisning är ett möte mellan människor och i det mötet har både elever och lärare ett ansvar. Dessa elever framstår som änglar när de sitter enskilt framför kameran och talar om sina framtidsdrömmar och hur de nu verkligen vill förändra saker hos sig själva.

Jag vet inte hur många liknande samtal jag suttit i med elever. Jag tror absolut att de flesta elever vill och menar vad de säger i enskilda samtal med vuxna. Problemet blir att eleven sen i skarpt läge med kompisar och annat som lockar ska klara av att stå för det beslutet.

Som lärare kan man stötta och försöka skapa en miljö som stimulerar lärande men till syvens och sist måste eleven respektera läraren, miljön, klasskompisar och kunskap.

Läraren är oftast ensam i ett klassrum med ca 30 elever. Det innebär på en 60min lektion att man har 2min att se var och en av dessa elever. Hela det formatet bygger på en respekt för läraren. Bestämmer sig klassen för att motarbeta står läraren chanslös.

Idag lägger lärare väldigt mycket tid på att kräva sin respekt, att föra en maktkamp om klassrummet med högljudda elever. Det är viktigt att vinna den striden men kanske ännu viktigare att inte behöva hamna i den.

Tänk om vi kunde ha en generation i skolan som var vana vid vuxna auktoriteter. Det är skillnad på att vara vuxen, barn och ungdom. Det är viktigt att man tidigt lär sig den skillnaden. Att alla vuxna som barn träffar inte är så rädda för att vara vuxna att de istället lägger allt krut på medbestämmande och kompisskap. Det är det vi ser resultatet av i svenska skolor idag. Vuxna som inte vågar vara vuxna och barn och ungdomar som inte vet att de är just barn och ungdomar.

Jag förespråkar inte en militärisk diciplin. Jag tycker bara inte att diciplin ens ska behöva vara ett inslag i klassrummet. Den ska vara självklar. Först då kan man som lärare lossa på tyglarna och inbjuda till kreativitet, ha högt i tak på diskussioner och ägna sig åt den fantastiskt roliga delen av att vara lärare. Jag föredrar en livlig klass när jag undervisar. Det ger en helt annan energi att jobba med. Men energin måste kunna riktas.

Det finns så otroligt mycket mer att säga i frågan. Vi har föräldranasvaret, vi har skolledningen, läroplanen, budget osv osv. Alla dessa instrument kan användas för att förbättra förutsättningarna i våra klassrum. I slutänden handlar det dock om mötet mellan elev och lärare. Ett möte där båda har rättigheter och skyldigheter men främst möjligheter.

En gammal elev som nu går i 8an hade igår på Facebook lagt upp en mängd bilder från skolan. När jag såg bilderna saknade jag mitt lärarjobb något oerhört. Jag njöt i fulla drag av att undervisa. I mitt klassrum långt från bakåtsträvande fackföreningar, verklighetsfrånvända skolledningar, uppgivna föräldrar och beslutsfattare så var läraryrket oftast rena drömmen.

Precis som på många platser i samhället har vi dock skapat en miljö där för många faller utanför ramen för att kunna fångas upp. Vi är mer lika än vad vi tror och gruppen måste fungera kollektivt för att kunna plocka upp de fåtal individer som då fortfarande står utanför.

Det finns trevliga och mindre trevliga sätt att vakna på. Jag vet inte om ni vet hur det känns att vakna av kramp i vaden?

Det händer mig med jämna mellanrum. Det börjar med att man känner hur det stramar lite i vaden, man försöker ignorera det bäst man kan. Det går inte att förneka att man känner igen scenariot men man hoppas in i det sista att det ska vara annorlunda den här gången.

Tillslut byter man lite läge på benet och sträcker ut det för att få stramheten att släppa. Det är då det hugger till. Det är som att vaden plötsligt fastnat mellan en krokodils käftar. Benet känns kortare. Som att någon slagit knut på muskeln mitt på. Man hyperventilerar för att inte skrika högt av smärtan och reser sig så snabbt man bara kan ur sängen.

Nu handlar det om sekunder. Man måste snabbt ställa sig på benet som värker. Sätta all sin tyngd på det och pressa ner foten i golvet för att krampen ska släppa. Det tar någon sekund och man biter sig i läppen samtidigt som man pressar tyngden allt man kan. Plötsligt släpper det och lättnaden är obeskrivlig.

Godmorgon kära läsare! Det är onsdag och jag är vaken.

Min städerska kommer imorgon. Det innebär ironiskt nog att jag behövt småstäda under kvällen.

Men nu är ytorna fria, saker undanstoppade och jag känner mig som ett barn på dan före doppardan. Det är oslagbart att öppna ytterdörren efter en dag på jobbet och mötas av såpadoft och skåda ett kliniskt rent hem. Vardagslyx at its best.

Jimmy: They're laughing at us.
Chazz: Hey. They laughed at Louis Armstrong when he said he was gonna go to the moon. Now he's up there, laughing at them.

Känner ni igen filmcitatet? Ett av de mer klockrena av sitt slag!

Dumroliga filmer finner jag vanligtvis urtrista och konståkning är nog den vintersport jag tycker är absolut tråkigast.  Av någon anledning så är kombinationen av denna genre och denna sport dock fantastiskt rolig. Fråga mig inte hur det har gått till men på något vis har denna film lockat mig till en massa skratt.

Igår fick jag anledning att se den igen när V var hemma på middag. Den blev ännu bättre av hennes chockade ”no they didn’t” eller bara ”no no no” som duggade tätt medans hon skakade på huvudet.

Mer sånt här och jag kan tänka mig att skippa att se curlingen till förmån för konståkning under OS. Eller förresten om jag måste välja säger jag nog "ja tack båda".

Nu har det hänt igen! Nu är det mest synd om Anna Book i hela världen ännu en gång. Ni ser ju hur bedrövad, uppgiven och förtvivlad hon är. Ingen i hela världen kan må sämre än vad hon gör.

Har hon riktig otur nu så har hon någon pressansvarig som dessutom kommer hitta detta inlägg och hon kommer än en gång få anledning att känna sig påhoppad och orättvist behandlad.

Jag tvivlar inte på att hon mår dåligt och har det jobbigt. Jag förstår bara inte detta orubbliga behov av att gråta ut i kvällstidningar om saken. Att så villigt ikläda sig offer-rollen är för mig helt obegripligt.

Det är bara att gratulera till ännu lite publicitet Anna. All heder åt dig som efter en genombrottslåt för 25 år sen fortfarande lyckas upprätthålla ett visst intresse kring din person, genom att vara otursförföljd och allmänt missförstådd.

Frågan är nu bara vad vår andra favorit hack-kyckling har att kontra med framöver. Kicki du tänker väl inte låta Anna komma undan med att leva i misär ensam? Åtminstone en falukorvsorgie eller dylikt måste väl finnas att berätta om.